Hej Linnea.

 

Jag brukar terrorisera dina kollegor med personliga reflektioner på "Högerspalten" eller de anonyma ledarkommentarerna. De senare intresserar mig speciellt, ingen tar ansvar för det skrivna och därför kan det ibland svamlas lite hur som om världens orättvisor, det är både kul och pinsamt. Ola Ström har bett mig skicka mina tankar till dig i fortsättningen.

Jag är väl medveten om de brott som begicks mot romer, homosexuella, judar, handikappade, kommunister m.fl. före och under andra världskriget.  Eftersom jag är medveten om brotten så är det motbjudande att blunda för och indirekt rättfärdiga liknande brott idag. Naturligtvis aktar sig mördarna idag noga för att göra avrättningarna och morden till något som kan liknas vid en systematisk process, men det beror ju bara på att de lärt sig något.

För mig är det fullständigt egalt om brotten begås på kurdiskt område i Irak eller Turkiet, på afrikanska slätten, i Tibets bergstrakter, i Sydamerikas djungler eller på ockuperad mark i Palestina. Det är inte ens meningsfullt att jämföra eller gradera brotten, man måste vara konsekvent och kalla saker vid dess rätta namn. Om man inte anser att alla människor har lika värde, och inte i tanke, ord och handling lever efter den insikten, då är man rasist.

För övrigt har den som är militärt överlägsen ett särkilt ansvar mot den som är svagare. Historien har visat att den starke i kraft av sin makt snabbt förfaller till det som vi idag definierar som brott mot mänskligheten och krigslagarna.

Carl Tham råkade hamna i oförtjänt(?) fint sällskap, den intellektuella eliten, i debattartikeln i DN. De lär ju vara lite bättre utrustade å huvudets vägnar än folk i gemen, ett är säkert; den som inte kan skilja på privatpersonen Tham och ambassadören Tham hör definitivt inte till den gruppen.

Är det inte ovanligt anständiga människor som t.ex. vägrar köpa produkter som producerats på ockuperad  mark? För mig är det väl, som upplyst privatperson, det enda jag kan göra för att ha ett rent samvete? Min privata bojkott, sedan många år, kommer att förändra palestiniernas situation. Numer kan jag uppskatta och njuta av sydafrikansk frukt och franska viner, och semestra i både Grekland och Spanien, om jag så vill. Det gamla är förlåtet om än inte glömt. De som är emot liknande bojkotter känner man igen på slipsknuten, och aldrig att de skulle erkänna att de var fel ute när bojkotten haft sin verkan. Uslingar var ordet.

 

Det är ju ett ödets ironi att man idag kan finna israelisk blodgrape och sharonfrukt i affärerna. Det är en själklarhet för mig att inte befatta mig med frukterna eller gynna sådana handlare, tankarna går ofrånkomligen till palestinierna på västbanken. Sådant är ju både pedagogiskt och rent propagandistiskt effektivare än femtio förutsägbara proisraeliska krönikor på NA:s ledarsida. I dem kan man på sin höjd, i någon bistats, ana sig till kritik mot den demokratiska staten Israel, som bl.a. sanktionerar illegala bosättningar på ockuperad mark och som jämnar urgamla legala bosättningar med marken, som ägnar sig år att avrätta människor utan rannsakan och dom och som låter kvinnor med nyfödda barn dö i vägspärrar. Innehavet av kärnvapen kommer att förtigas ända fram till användandet. Vilket land i världen kan ta sig sådana friheter, och vilket annat land kan systematiskt ignorera FN:s resolutioner utan att drabbas av repressalier?  Inför sanktioner och bojkotta, för staten Israels egen skull, hyckleriet måste få ett slut.

Med vänliga hälsningar, från ett okluvet liberalt samvete,

Per Jansson