Till den det berör.

 

Det här inget debattinlägg, det är en reflektion på årets sista osignerade politiska hälsning från ledarskribenten.

 

Jag förstår att det är befriande att inte behöva stå för de åsikter som framförs, och mörkas, i den synnerligen pessimistiska krönikan den 31/12.

 

Rubriken speglar inte innehållet, redan där blev det fel. "Jag är hotad och känner inget hopp" skulle det ha stått, då hade man förstått att det var en personlig betraktelse som inte hade något med vanligt folk att göra och som inte har något att tillföra.

 

Du talar ärligt om att du har fått en annan stämning i ditt hjärta och huvud, och att du känner den rädsla som varje israel känner. Att du tror att alla känner likadant är en del av sjukdomsbilden, inse att det här är ett personligt problem som du bör gå till läkare och söka hjälp för. Du har drabbats av den paranoia som Bush hamrat in i det amerikanska folket, det är ett amerikanskt inrikespolitiskt problem som vi har anledning att hålla en viss distans till, om inte ta avstånd ifrån. Bush är vald av en domstol, han fick ca 50 % av rösterna från 38 % av de röstberättigade, snacka om klara mandat och demokrati. Det tyngsta lasset i hans valkampanj drog den kristna högern och vapenindustrin och resten får du räkna ut själv.

 

Du önskar inför det nya året är att vi skall värna rättsäkerheten och inte skapa för många inskränkningar i det öppna samhället, det var den enda positiva tanken i krönikan. Vilka inskränkningar skall vi acceptera? Skall örebroaren sitta ett år till på basen på Kuba? Skall vi kämpa mot dödsstraff och fortsätta att blunda för de avrättningar som israeler och amerikaner verkställer utomlands utan rättegång och dom? På vilket sätt hjälper det oss att vinna kriget mot terrorismen, eller som du så finurligt döpt om det till "ett långt försvar mot terrorism"; krig kan vinnas eller förloras men det senare, vad innefattar det. Terrorism har alltid funnits, det har smällt, mer eller mindre tätt och ljudligt, och det kommer det alltid att göra. Förödelsen står kanske inte i direkt proportion till desperationen, förtvivlan, maktlösheten, förnedringen och utsattheten hos förövarna men det finns ett samband. 

 

Gud bevara oss ifrån den imperialistiska politik som skall ge respekt för mänskliga rättigheter och spridandet av demokratin. Jag förstår vad du menar. När Irak har bombats till grus och aska står Iran, Libyen, Nordkorea, Syrien, Jordanien och  Palestina på tur. Snälla du gå till doktorn för din egen och vår skull.

 

Vi vill alla ha positiva tankar, förhoppningar och framtidstro på årets sista dag. Att det kommer att grusas det vet vi, men snälla du, låt oss vara glada den här dagen åtminstone. Du ser vilka eländiga tankar du väckt hos mig, visserligen var det, om jag skall vara ärlig, mest ett nöje att sätta det här på pränt men tänk på alla andra som bara sänks av din läsning. Förstå att du har ett ansvar.

 

Du undrar vad som händer om Irak använder massförstörelsevapen mot Israel eller Västeuropa, byt gärna ut det senare mot Vivalla och Krylbo. Varför spekulera i det? För det första är det ingen som vet om där finns massförstörelsevapen, och om så är fallet, finns det kapacitet att skicka det någonstans? Knappast. 

 

De som tar ut glädjen i förskott har jag full förståelse för, de får ju var glada minst en gång. Men de som bara förmår måla smådjävlar på väggen med lånta penslar och ett med ett för övrigt känt motiv har jag svårt för.

 

Med vänliga hälsningar, och tillönskan om ett Gott Nytt År med många befriade Liberala tankar.